margoth

Just nu känns allt så tungt, vet inte riktigt varför. Min njure krånglar och det känns som att jag ska bli förkyld men det är inte det, jag tror att det är åldern, man börjar fundera vad man gjort och inte gjort. Ibland känns det som att jag skulle kunna sälja huset och flytta in till stan, ibland är jag tacksam att jag får bo på landet, det känns som att det måste ske en förändring i mitt liv. Härom veckan tänkte jag, varför ska jag ha det här jobbet och slita ut mig när jag egentligen inte ska jobba för ryggen men nästa dag får jag mycket uppskattning på jobbet och så tänker jag men det här är ju det jag tycker jag om att göra. När jag blir förbannad då biter jag ihop i stället och går undan och mår dåligt i stället för att explodera, inom mig finns det mycket som skulle ut det vet jag, jag har samvetskval varje dag för jag försummar vissa och visst.  Ibland får jag panik när jag tänker på att vissa människor kommer inte finnas för alltid och inte jag eller, den dan när det är dags att lämna in, kommer jag då att sitta och tänka på allt som jag skulle gjort annorlunda? Det gör jag säkert då som nu. Är det åldersnoja eller vad? En av ljusglimtarna i mitt liv är i alla fall Ville och jag hoppas att jag får se honom växa upp.