margoth

Min pappa och jag kom ifrån varandra kan man säga för en massa år sen men för tre år sen ringde han mig och sa hej det är pappa, vill du prata med mig och jag blev nog världens gladaste dotter, ångrar bara att jag lät åren gå utan att ta kontakt själv men jag fick 3 år med honom och han var med på min 50 årsfest, det kommer jag aldrig att glömma. I dag somnade han in efter att han åkte in i fredags till lasarettet. På något vis så såg jag mig själv i honom, någon jag kunde identifiera mig med, vi var lika envisna och hade en massa principer båda två. Mina tankar går till hans fru och till mina syskon på den sidan, särskilt Mikael som miste sin fru också för några veckor sedan, hon är inte ens begravd, det måste vara tungt för honom. Jag är så glad att Ville finns, det är min ljusglimt, älskade lilla unge.